Förståndshandikappad?
När Erika och jag red igår så påpekade hon en rolig grej! Hon sa att när jag pratar med Lady så är det som om jag pratar med en vuxen, däremot när jag pratar med Mannen så låter det som jag pratar till ett förståndshandikappat barn. Haha! Försökte försvara mig med att han behöver lite mer uppmuntran och pepp än henne. Men ärligt talat så är jag nog lite daltig och mesig när jag rider honom, va fan det funkar ju inte att applådera, tjoa och näst intill sjunga en barnslig hyllningssång så fort han tar ett steg fram när jag skänklar eller smackar. Nu får det vara slut med det och redan igår blev det andra bullar!
Provade den nya sadeln på honom igår kväll. Tog en tur med Erika på Linus ett par varv på banan och sedan red vi en stund på ridplanen. Sadeln är tyvärr inte lika mjuk och skön att sitta i som min helt underbara dressyrsadel, men det var något jag faktiskt redan hade räknat med. Den känns ändå bra och jag är nöjd än så länge.
Den ligger stabilt på Mannens rygg som är rund och helt saknar det vi på andra hästar kan peka på och kalla manke. Mycket, mycket bra! Tippade till höger och vänster och lekte hela havet stormar och sadeln låg ändå kvar mitt på ryggen! Fascinerande!
Han verkar trivas med den och jag ser fram emot att testa den på Lady.
Mannen och Linus, även kallad Beavis and Butthead eller Tjurskalle 1 och 2 (vad ska man säga, kärt barn har många namn?) skötte sig jättebra. Annars kan de ju trigga varandra till dumheter. För ett tag sedan skulle Erika och jag ut med pojkarna på långtur. Vi tog oss inte ens en kilometer. Mannen hittade några skällande hundar på en gård och sedan vägrade han gå. In på gården skulle han och inte en meter åt något annat håll. Detta beteende triggade ju såklart igång Linus som tvärstannade och inte heller tänkte ta ett steg längre. Erika skänklade, Linus sparkade. Jag skänklade, Mannen backade längre och längre in på gården. Vi gav tillslut upp och red hem...
Men igår visade de sig från sin bästa sida! Inga tjurigheter!
På ridplanen så saktade Mannen, som vanligt, ner när han kände för det. Jag skänklade på och smackade och då stannade han och blev lite tjurig, som vanligt. Då brukar jag i vanliga fall berömma honom när jag får honom att skritta framåt igen men igår bara fortsatte jag irriterande nagga honom med skänklarna till han travade igen och först då fick han beröm. Yepp, nu är det slut på daltandet! Han travade på bra, testade såklart att stanna fler gånger men jag var tjurigare än honom och det funkade.
Efter träningen av Pyrre så hoppade hussen upp på Mannen och provade sadeln. Den fick godkänt. Erika tog också en testtur, gillade den men gav minuspoäng för att bakvalvet är så högt så säkerhetsvästen tar i hela tiden.
Då jag drullat bort kameran så blir det en kass mobilbild på mannen och nya sadeln.
